Jag har just kollat på en dokumentär om en homokille som blev pappa via en surrogatmamma. Jag är rörd!! Det var så vackert allting, förutom att pappan var rökare. Det måste han väl fatta att man inte får vara när man har barn! Hur som helst... först kände jag hans lycka över att snart få bli pappa. Sen fick jag värkar när surrogatmamman hade värkar. Sen fick jag ont i ryggen & muffen när hon skulle föda... (Ja man har ju genomgått detta själv, så jag vet ju hur jävla ont det gör!) Så kom bäbis ut & pappan får hålla för första gången... Ahhhh! Hela min förlossning spelade upp sej samtidigt som jag gluggade på någon annans.

Slutsats: Jag längtar tills vi ska få vårt andra barn!

Det känns så sorgligt att vi kommer vänta säkert 3 år till innan det blir dags. Jr kommer kanske gå i skolan då? Ojoj vad åren rullar snabbt förbi...